iinnea

Mamma har köpt en ny börs. Medan hon städade ur den gamla hittade hon en lapp som hon inte visste fanns, en lapp som hon haft där i 24 år. Jag fick den.





Visst var jag duktig.




Liten Linnea ungefär nio månader gammal skulle jag tro. Ser Lia.




På tal om Lia.
Jag har äntligen tagit tag i att tvätta upp Lills gamla kläder i storlek 68-74.




Hittade en hel del!
Lia kommer aldrig behöva nya kläder, det är en befriande tanke när jag väl står i affärer och inte alls kan komma på vad barnen behöver, då fokuserar jag bara på Lill. En fördel med att vara äldst.


I dag tvättas kläder på Hjältevägen!

Förutom att jag börjat springa som ni kan se på den inte alltför smickrande bilden ovan.
Jag har tagit tag i mammavikt-nedgången nu och hoppas på ett - tio kilo resultat innan kriget är över. Det är mitt mål. Nu är jag uppe i -tre kilo, så skönt att det har kommit igång!

Antons underbara mormor köpt en ny tvättmaskin åt oss häromdagen, det var verkligen en nödvändighet då den tidigare bara tvärdog oss. Innan, när tvätthögen bara växte och växte till ett berg åkte jag till Vännäs för att tvätta med två skrikande ungar i bilen, det är inte alls kul, kan jag förtälja.

Och, jag har lyckats skrapa bort en glasbit under ena hälen som har besvärat mig nu i två dagar, det är jag ytterst tacksam för. Glasbiten kom från förstoringen på Lia som damp ned i tvåtusen bitar. Dagen innan det hände fick vi ett förfärligt korsdrag så Lills förstoring damp ned i golvet, den med. Men bara i kanske tjugo bitar.
Otroligt. Nästan så att det var menat.

Just nu drömmer jag om att ge Er en inbjudan till en trevlig namngivelsefest för Lill och Lia. Vi ville ju inte döpa barnen, men för den sakens skull behöver deras födelse gå helt obemärkt förbi. Jag hoppas innerligt att detta kan ta plats i vårat kommande hus.








Väl mött!

I morse fick jag till en såndär jättefin bild.





Lia har blivit en liten söt tjockis sedan jag slutade amma.


Nu återhämtar jag mig från en jobbig natt. Lia vaknar två gånger om natten nu och vill ha mat och socialt samspel. Och Lill vaknar kl 05.30.
Boken "Sova hela natten" av Anna Wahlgren väntar på mig på bibblan, hmm undra om jag ska ögna genom den ändå.

blev det kantarellsoppa till middag. Så jättegott. Lill fick hjälpa till att laga maten med pappa.

Vi har bestämt oss för att försöka äta vegetariskt fyra dagar i veckan, en dag fisk och två dagar kött. Ja mamma, du vet ju att det då blir ekologiskt! Så klart. Det är väl det minsta vi kan göra för djuren.




Roligt var det att doppa brödet.




Alla får inte äta sån god mat. Undrar när Lill kommer inse den fördelen.



I dag fyller också gammelmormor år. Därför åkte vi med den fina blå bilen till Vännäs idag.






Hipp hipp hurra för dig i dag.




Anton är hemma, barnen är badade och sover nu. Toppen!

Dessa två dagar då Anton befunnit sig på arbete har varit intensiva för mig, som vanligt. Jag springer mest runt, när jag inte står på benen ligger jag i sängen och läser saga för Lill eller guppar på pilatesbollen med Lia. Jag fattar inte att det ändå alltid går ihop och barnen somnar i god tid.
När dagarna är såhär brukar jag längta till dess Anton kommer hem och vi turas om att äta middag någolunda ifred.

I dag fick jag äta middag med min världs finaste, men också kanske lite väl i vägen.




Pickandes i min stackars matlåda och tappandes pasta över hela oss och
surplandes från min cola och pekandes på allt på dataskärmen och tror eller vill att alla är Lia.
Hennes finaste.


Klockan åtta somnade barnen ikväll. Nu ska vi se film och ta ett vinglas.
Precious precious egentid.


Ja just ja, i morse rullade Lia runt på mage. I dag blir hon fyra månader gammal.







Det var det hele.

Nu har Anton varit ledig i tre underbara dagar, och vi har delat lika på arbetet med barnen. Himmelskt. Barnen somnar senast klockan sju varje kväll när han är hemma, bara en sån sak.
Så nu ska han jobba två dagar, och på fredag eftermiddag rullar fina blå bilen mot Åsele, det blir jättetrevligt.


Några bilder ur vårat liv de senaste dagar.




Lill älskar sin syster och vill hålla henne jämt. Men bara en kort stund.




Jag låser inte igen luckorna alla dagar numera, jag har sorterat bort alla knivar och annat farligt. Då tycker hon det är så kul att söka efter eventuella leksaker.




Kära nån. Nu klättrar hon upp helt på egen hand och öppnar fönsterna. Kasta ut saker är hon duktig på.
Men, det är klart att vi låser hasparna ordentligt så ni behöver inte vara oroliga.

Min nya telefon (iPhone 4) går att spana in på bordet, älskar den. Lill tog död på det sista lilla liv som min gamla telefon (iPhone 3) hade i sig när hon badade den i Sodas vattenskål. Anton kom hem med den i går, en present som går i rosa. Vilken fin man.




I går tog jag äntligen upp alla Lills gamla kläder och ska tvätta upp dom. Tror faktiskt att kartongen får stanna uppe i lägenheten, fastän vi verkligen inte har något utrymme, det är en löjligt liten yta vi alla 6 måste bo på. Längtan efter ett hus är större än någonsin.




Soda tar sannerligen sin plats.




Ingen skillnad för Sammi, förutom lite misstänkt artros. Han får lite mer kramar och bättre mat därför.





I dag har vi besökt lite affärer och bibblan. Det känns som en stor bedrift med två barn under två år.
Men framför allt jätteroligt att få komma ut och inte bara begränsa sig till hemmets trygga vrå.
Lill fick studsa i en hoppborg men det slutade med att en äldre pojke sparkade henne i ansiktet, denne och hans brors curlingföräldrar sa knappt någonting, inte ens förlåt, men det gick bara fint för Lill, hon fick en daimglass (till Antons förtret) och allt var glömt.


Nu ska jag ta mig ett vinglas, se Vänner och väcka Anton som alltid, alltid, alltid somnar i och med läggningen av Lill.


Hoppas Ni mår bra.

Här sitter jag, som varje kväll, och undrar när allt ska falla på plats för oss. Med nattningen alltså, när kommer rutinerna ordentligt... när kan dom somna tillsammans? Det gör dom ju visserligen nu, men så att jag kan ligga och läsa en bok med dom vardera sida om mig, som jag skulle vilja att det fungerade.

Inte genom att studsa med Lia på en pilatesboll bredvid sängen och låta Lill rulla runt helt fritt hur länge som helst innan hon blir trött.
Inte heller genom att nästan panikartat försöka hålla Lia lugn och nöjd guppandes i knät så pass länge att Lill har somnat till ordentligt och sedan försöka springa ut ur sovrummet så fort som möjligt innan Lia hinner skrika efter sin egen läggning.
Och rakt inte genom att låta Lia ligga och vråla i sin spjälsäng i vardagsrummet medans jag försöker lägga en något störd storasyster.


Jag avskyr när Anton jobbar kvällen, för nattningen är svår. Hundarna avskyr det med, för dom vet att jag blir så frustrerad. Soda vågar inte ens titta på mig, sitter bara och stirrar in i väggen och försöker verkligen kontrollera sin nervösa svans, men det går inte så bra, och leder bara till att hon blir mer och mer nervös och svansen svänger runt som aldrig förr. Och då vaknar Lia.

Jag blir irriterad på mig själv och tycker att jag är jättedålig som inte kan få det att gå ihop. Men sedan tänker jag att det kanske är såhär det ska vara. Måste höra mig för med andra som har barnen tätt, effektiva tips och knep om föräldraskap måste vi dela med oss av.

Två tänder på gång och nu detta.
Jag hör inte till dom som säger "herregud vad det går fort". Det kanske slår in på mig när jag är gammal och tänker tillbaka med större perspektiv på livet, men just nu känns det bara skönt att barnen blir större.

hemma hos Kristofer och Linn i Stöcke.




Utsikten.







Så roligt att Lill har Theo att springa runt med.






Kristofer blir tvåbarnsfar i dagarna, och med det blir ju Theo storebror.










Mmm. (När mamman vänder ryggen till)










Det mörknade så vackert och precis före jag tog denna bild uppenbarade sig en blixt framför oss.
Sedan föll ett underbart regn. Som jag längtar efter regn och mörker.






Krille med efterlängtade dottern Milou.
Han har haft sån otur med Lill, när hon var ännu mindre stortjöt hon alltid varje gång han skulle hälsa på henne. Nu går det ju bara fint mellan de två, men nu verkar även Lia tagit efter storasyster och började skrika när han stack huvudet i bilbarnsstolen då hon låg där.
Stackaren. Han som är världens snällaste.




Familjen Löfvenmark/Renström.


Varken Anton eller jag åt kräftor, vi hade med oss sushi istället. Inte för att vi kunde sitta ned och äta tillsammans, Anton åt sin med Lill i famnen medans jag bar på Lia. Efter det var vi tvungna att åka hem, klockan började närma sig sjusnåret och Lill ville ha välling och hoppa i säng. Så jag fick äta min måltid hemma, med det gör ju ingenting.
Det är ju det som är så bra med att umgås med andra som har barn, ingen ifrågasätter när man måste kuta iväg en längre stund för att mata, jaga, lägga, eller till och med åka hem.

För att återknyta till kräftor. Åsa på bilden ovan berättade för mig att våra goda kräftor som svenskarna inte kan få nog av, tillhör spindel-släktet. Huvvaligen.
Men försök och njuta ordentligt av kräftor ändå, ni kräftälskare.

Jag kommer då aldrig, aldrig äta kräftor nu när jag vet det.






Det ska jag göra.


Ha en härlig dag. Kram på er.