iinnea

Vilken vacker morgon vi har, kallt, soligt och frosten glittrar på marken.




Hösten är ju helt ljuvlig, men när jag gick ut med hundarna nu på morgonen blev jag bittert påmind om det jag avskyr med vårt boende, ishalkan på trappen.
Huvva så jag gruvar mig för vintern.
Jag tror inte jag vågar ta bägge barnen under armarna nedför längre.





Så här såg det ut halv fem, då var det uppstigning för oss tre. Lill är verkligen inte snål med pussar och kramar till lillasyster, men vi andra får inte så många alls.

Fastän det är väldigt tidiga morgnar här, är jag nöjd med hur de senaste nätterna har artat sig. Anton har börjat ge en flaska till Lia när han går och lägger sig, sena timmen.
I och med det har hon inte vaknat senare under efternatten någonting. Tidigare har jag kunnat ge en flaska vid nio-tio tiden, men då har hon ändå vaknat senare vid 02-tiden och vill ha mat igen.

När jag tänker efter gjorde vi ju samma sak med Lill. Att vi inte provat förut.